Julaftons natt (Skräcknovell)

Julaftons natt skrevs 2024 och publicerades 2025 online.

Läs Julaftons natt här

JULAFTONS NATT
Robin Sörbom 2024

Följande historia tilldrog sig i Småland år 1876. Närmare bestämt på gården Kvarnemo nära Kvarnamålen i Hälleberga socken, Uppvidinge Härad. Här levde och verkade hemmansägare Sven-Erik Oskarsson, född i Hälleberga socken 1821, son till mjölnare Oskar Månsson. Här bodde även hans hustru Anna, född Eriksdotter i Södra Möre Härad, 1827. På Gården Kvarnemo fanns tillräckligt med odlingsmark och djurhållning för att paret skulle kunna hålla ett gott leverne utan vare sig underskott eller överflöd. Paret hade aldrig fått barn och det talades om att Anna på Kvarnemo var oförmögen att avla och föda barn, men paret verkade tillfreds med situationen ändå. Paret höll sig till stor del för sig själva men var kända på bygden för att alltid vara hjälpsamma när en medmänniska var i nöd, och de var flitiga kyrkobesökare på söndagarnas gudstjänster.

Vintern kom tidigt till Småland, år 1876. Under året hade det skett en statskupp i huvudstaden och konung Gustav IV Adolf hade arresterats, och i och med det hade en ny regeringsform antagits och i januari skulle den dansk-norska prinsen Christian August, nu under namnet Karl August sättas på tronen. Hemmansägare Sven-Erik Oskarsson på Kvarnemo märkte dock väldigt lite av detta och var föga intresserad av vad som hände i huvudstaden. Politik, krig och statsangelägenheter var inget som människorna i Hälleberga Socken lade allt för mycket vikt vid. Här hade livet sin gilla gång och man hade fullt upp med vardagens vedermödor, och ingen tid att fästa vid sådana angelägenheter. Över socknen låg ett täcke av snö redan i början av december och på Kvarnemo förbereddes för jul och årets sista dagar. Året hade bjudit på bra skörd och en lyckad slakt så mat skulle det finnas gott om till alla som ville åtnjuta ett dignande julbord på Kvarnemo denna vinter. I vanlig ordning var Annas mor och far inbjudna, såväl som ett par andra sockenbor som hade det sämre ställt än paret. Sven-Eriks mor, Elna i Stibbetorp, var också ännu i livet och som vanligt inbjuden men hade under året lidit av en alltmer försämrad hälsa. Trots att Sven-Erik och Anna insisterat flertal gånger på att hon skulle flytta in till dem på Kvarnemo så vägrade den gamla damen att lämna sitt lilla torp där hon levt ensam de senaste tjugofem åren, sedan Sven-Eriks far, mjölnare Oskar Månsson, gick bort i en olycka på kvarnen.

Det var söndag den 10 december, andra advent och två veckor kvar till julafton, när Anna gjorde i ordning en rejäl korg med mat och läckerheter till sin svärmor, Elna i Stibbetorp. Vintern skulle bli hård och det skulle snart bli allt svårare att ta sig fram genom skogen och hon hade därför propsat på sin make att han skulle gå och besöka sin mor snarast och därmed medtaga korgen, så att även Elna skulle kunna få fira en ordentlig jul i sin ensamhet, eftersom hon i år skulle vara för svag för att komma till Kvarnemo. Sven-Erik kom in i köket, iklädd vinterrocken, precis när Anna packat klart korgen. Det började bli sent på eftermiddagen och ljuset skulle bara vara några timmar till, men det var bara dryga 2 kilometer till svärmoderns torp, i varje fall om man kunde ta en del av genvägen över sjön.

- Tror du isen håller? Sa Anna när hon räckte över korgen till Sven-Erik

- August i Kärrdala var ute på den igår och sa att den håller fint, jag tar den korta vägen.

- Var försiktig bara, tänk på att isen är ny

Sven-Erik lämnade gården med korgen i högsta hugg och började gå i sydvästlig riktning mot Stibbetorp. Det var 2,5 kilometers promenadväg till hans moders torp om man rundade Stibbetorpasjön, men om man kunde gå över dess mest östra del så sparade man en halv kilometer. Ljuset var knappt och han kom i väg senare än planerat, så om han kunde spara den tiden så var mycket vunnet. Han hittade i skogarna som i sin egen ficka, men när mörkret kryper på blir sikten svår och dessutom skulle kylan bara tillta. Efter en dryg kilometers pulsande genom skogen kom han fram till sjöns nordöstra kant. Isen låg till synes tjock och stilla över sjön. Han tog ett par försiktiga kliv ut för att känna av, innan han fortsatte i sakta gemak över den. Han tog sig 100 meter ut på isen utan problem, 125 meter och 150 meter likaså. När han kommit ungefär halvvägs över sjön kände han hur isen blev svagare så han svängde av österut för att komma närmare strandkanten. Han märkte att isen inte skulle bära däråt heller och svängde därför om för att ta sig in mot närmaste strand åt det håll han visste att isen bar bättre. Han vände om och tog ett par steg bakåt i samma riktning som han kom, men svängde av något österut för att slippa gå hela vägen tillbaka. Plötsligt snavade han till på en isfläck och föll. Han hörde hur isen under honom knakade till olycksbådande men han låg ännu kvar. Han började försiktigt ställa sig upp men satte handen på ett ställe där isen spruckit och den gick rakt igenom. Han såg nu att isen här var tunnare än vad han hade räknat med och han hann inte tänka mycket mer än så innan isen under honom gav vika och han föll rakt ner i det kalla vattnet. Han klamrade sig fast vid korgen som än så länge var över isen och försökte använda den som medel för att ta sig upp igen, men misslyckades. Sjön var djup här och han drogs snabbare ner än han lyckades kravla sig upp och det tog inte mer än en halvminut innan hela han var under ytan. Sven-Erik var ingen vidare simmare och det kalla vattnet förlamade hans muskler och drog honom alltmer neråt. Det tog mindre än en minut innan Sven-Erik var död. 

Sven-Eriks närmaste grannar samlades dagen efter för att dragga upp honom ur sjön. Redan kvällen innan hade Anna fattat oråd då han inte återkommit på avtalad tid och när därtill flera timmar hade passerat så hade hon gått till sin närmaste granne, Per Johansson som, under morgonen gått ner till sjön och sett att den på ställen, inte alls långt från den östra stranden, spruckit. Han kontaktade då fjärdingsman Ossian Persson och prosten Karl Johansson, samt ett antal andra bönder i bygden, som slöt upp för detta räddningsuppdrag. Med räddningsuppdrag menade man att rädda kroppen, eftersom ingen vid det här laget trodde att man skulle finna på Sven-Erik levande. Runt lunchtid den 11:e december hade Sven-Eriks kropp dragits upp på Stibbetorpasjöns östra strand och kunde bärgas tillbaka till gården Kvarnemo där Anna som nu var änka väntade på sin makes kropp. Hon hade där sällskap av Brita på Åsen, som själv varit änka i trettio år och som fungerade som en slags medicindam för bygden. Hon hade även sällskap av Gerda Johansson, prostens hustru som stannat med henne sedan morgonen. De båda erbjöd sig att stanna kvar och hjälpa till att ta hand om den frusna kroppen.

Kommande dagar avbröts julstöket och det började i stället förberedas för begravning och gravöl. Kroppen gjordes i ordning och bygden bjöds in till gården för ett sista farväl, söndagen den 17:e december, en vecka innan julafton och den tredje advent. Många i bygden kom för att ta farväl av den goda Sven-Erik som länge hade varit en aktad vän till de flesta och alltid ställt upp för sina medmänniskor. Det dracks gravöl i tystnad och över gården låg en tryckt stämning av att något saknades. Inte bara en person utan en själ. Till och med djuren och naturen var tysta. Något fattades dem. Med häst och vagn färdades Anna sedan med sin Sven-Erik de dryga fem kilometrarna in till Hälleberga kyrka, där Sven-Erik begravdes i vigd gjord, detta nådens år 1876.

Både Brita på åsen och Gerda Johansson hade gjort nästan dagliga besök på Kvarnemo, där Anna fortfarande var i chock efter sin sorg. De hjälpte henne med dagliga sysslor som städning, tvätt och matlagning men även med de förberedelser inför jul som nu hade uppehållits. 

- Det blir ingen jul på Kvarnemo, sa hon när Brita på åsen frågade

- Ingen jul?

- Det finns ingen mening med det

- Du måste ställa till med jul, om inte för dig så för Sven-Erik

- Vad gör det för nytta? Han är ju död

- Hans kropp är död, inte hans själ

Hon tittade på änkan Anna som inte rörde en min.

- Hans själ kanske inte är död, men inte är den här, svarade hon efter en stund.

- Då får du bjuda honom in.

- Bjuda honom in?

- På julafton ska du bjuda dina närmaste på julmat och samkväm. När sällskapet lämnat ska du på julaftonskväll duka bordet en gång till för di döde. Du ska duka hans plats, med hans porslin och duka upp hans favoritmat, så ska du se att Sven-Erik kommer åter till Kvarnemo, under julaftons natt. Det bjuder dessutom lycka och välgång till gården närmaste år. Bädda med granris i hans säng så att han känner sig extra välkommen.

Anna tänkte mycket på det Brita på åsen hade sagt och bestämde sig därför att, trots sin sorg, ställa till med jul på Kvarnemo. Hon bjöd sina föräldrar, Brita på åsen samt sin kusin med familj från Hälleberga samt några andra ur socknen som hon visste inte hade mycket till familj att vara med under jul. Gården fylldes av nästan tjugo personer denna julafton och framåt kvällen när hästskjutsarna började gå hemåt i natten stod faten tomma och efter att de sista gästerna lämnat stod gården tom och tyst igen. Brita på åsen hade stannat längst för att hjälpa till med disk och städ men Anna hade bedyrat att hon kunde gå hem och att hon skulle ta hand om alla bestyr. Klockan slog snart en timme före midnatt och hon tog fram den extra mat hon tidigare ställt undan. Hon tömde bordet och dukade det på nytt men bara för en person. Hon dukade den enda plats hon tidigare inte hade dukat, det som hade varit Sven-Eriks plats under nästan hela hans liv. Hon dukade med hans vanliga porslin och lade sedan upp maten på tallriken. Hon sköt in stolen intill bordet och ställde även fram dryck bredvid maten. Hon tände sedan ett ljus så att Sven-Eriks ande inte skulle behöva famla i mörkret.

När allt var förberett gick hon och satte sig i sin fåtölj i rummet bredvid. Hon lät ljuset i oljelampan vara tänt medan hon väntade på något tecken på att Sven-Erik hade hittat hem igen. Hon lyssnade länge. Men huset var helt tyst. Inte ens det vanliga knakandet i träet hördes. Det var bara helt och hållet tyst. Det hade varit en lång dag och hon kände hur ögonlocken föll ner. Hon försökte hålla sig vaken för hon ville ju inte missa Sven-Eriks återkomst till gården. Han skulle förstå att han var välkommen.

Hon slog upp ögonen. Hon förstod att hon måste ha somnat eftersom lampan hade slocknat. Hon såg på klockan och försökte i mörkret se vad den stod på. Midnatt? Ja, det såg så ut. Medan hon försökte tända oljelampan igen hörde hon ett ljud. Vad var det för ljud? Var det det som hade väckte henne? Fotsteg. Från ytterdörren och in i köket. Var det en människa? Ett djur? Eller en ande? Hon lyssnade. Fotstegen var tunga. Det kunde inte vara en människa som gick med så tunga steg. Stegen kom med ett ganska långt mellanrum, som att personen som gick var väldigt tung i benen och därför tog lång tid på sig att lyfta benet för att sätta det framför det andra. Som att den bar på en oerhört tung börda. Eller som när man går i vatten. Efter ett par steg slutade ljudet. Om hon hört rätt så var det i köket som det upphörde. Nästa ljud kände hon väl igen. Det var en stol som sköts ut från köksbordet, över trägolvet. Tårarna föll ned för hennes kind men hon förblev helt tyst, lyssnandes. Hon hörde det välbekanta ljudet av en gaffel som slår mot en tallrik. Sven-Erik hade hittat tillbaka. Han njöt nu av julmaten som hon hade ställt fram åt honom. Hon lyssnade en stund innan hon försiktigt reste sig ur fåtöljen. Hon ansträngde sig för att göra så lite ljud som möjligt och fann sig plötsligt ståendes. Ljuden från köket fortsatte medan hon försiktigt smög genom rummet. På lätta steg gick hon till öppningen mot köket. Hon kikade in och såg… ingenting. Stolen var utskjuten och maten på tallriken var nästan helt uppäten, men det var ingen där. Ingen levande människa i alla fall. Hon andades tungt och såg på hur gaffeln for upp i luften för att ta tag i en korv. Hon grät nu högt.

- Sven… Sven-Erik, hulkade hon fram

Gaffeln föll med ens i golvet och allt blev tyst. 

- Sven-Erik? Sven-Erik?

Det var helt tyst. Inget hördes. 

- Förlåt mig min älskade, kom tillbaka! 

Hon gick fram till stolen där hennes make nyss suttit och åtnjutit julmaten. Hon kunde svära på att hon kände en värme från sitsen. Maten på tallriken var mycket riktigt nästan helt uppäten. Hon hade själv sett att det inte var en människa eller ett djur. Det var hennes mans ande och själ som åter kommit till Kvarnemo.

- Sven-Erik, jag har saknat dig så. Du ska veta att du är välkommen i detta hem, även fast du inte är levande. Det här huset är så tomt utan dig. Stanna hos mig, snälla.

Hon satt nu på golvet framför stolen, gråtandes. Hon hörde inget mer, såg inget mer, men hon kunde svära på att hon vid ett kort ögonblick kände en hand på sin axel. Hon satt på golvet i nästan en halv timme till utan att något mer hände. Hon skämdes över att ha avbrutit sin makes middag, tänk om han blivit upprörd och lämnat igen. Hon torkade tårarna och gick till slut och gjorde sig i ordning för sängen. Det var ovanligt tyst i huset igen, utanför föll snön men det var helt vindstilla.

Hon lade sig i sängen, där hon hade bäddat Sven-Eriks sida med granris, precis som Brita på åsen hade sagt åt henne att göra. Hon vände sig bort från hans plats så att hon låg på sidan. Hon var nu så pass trött att hon knappt hunnit sluta ögonen innan hon somnade tungt. Midvinternattens köld slog över gården denna julaftons natt och klockan hade hunnit bli två när hon än en gång fann sig klarvaken igen. Nu kände hon det tydligt. En hand. På sin axel. Den var iskall. Det gick kalla kårar genom hennes kropp men hon låg helt stilla. Handen rörde sig över hennes rygg. Den var både innanför och utanpå hennes nattlinne på samma gång och den efterlämnade ett spår av kyla. Tårar föll ner på kudden men hon rörde sig inte. Hon ville inte, än en gång skrämma bort honom. Handen trevade över hennes rygg och axlar och hon kände tyngden av en kropp bakom sig och hur granriset stack in i hennes rygg. Hon kunde känna tunga andetag i sin nacke, de var varma och kalla på samma gång. Till slut kunde hon inte hålla sig.

- Sven-Erik?

Handen slutade röra sig men andetagen kändes fortfarande i nacken. Det blev nu så pass tyst att hon kunde höra hur någon andades.

- Har du kommit för att vara med mig igen?

Det var fortsatt tyst.

- Kan du tala, Sven-Erik?

Tystnad. Handen drogs sakta bort från henne och hon kände hur kroppen bakom henne ändrade position.

- Gå inte. Stanna hos mig.

Hon kände hur kroppen stannade upp. Hon hörde andetagen bakom sig.

- Kan du göra något ljud?

Hon avvaktade och hörde snart en svag dunk. Som när någon slår handen mot trä. Som att han hade slagit knogen i sängramen.

- Du kan slå en gång för ja och två för nej. Inte sant?

Ett dunk till.

- Fryser du?

Hon avvaktade svar och till slut kom en dunk till.

- Åh, min älskade. Jag önskar så du var hos mig igen. På riktigt. Men jag är glad att du är här. Kommer du stanna hos mig?

Det blev tyst. 

- Kommer du stanna?

En dunk. Hon drog en suck av lättnad.

- Du är så välkommen här. Jag vill aldrig förlora dig igen. Var det mycket förfärligt att dö?

Hon inväntade svar och till slut kom en dunk.

- Åh, min stackars älskade. Men jag önskar du hade lyssnat på mig. Du minns väl vad jag sa om isen?

En dunk. Snart följd av en till.

- Jag sa ju att den inte skulle hålla. Du minns väl att du skulle gå med mat till din mor, och att du gick över sjön? Minns du inte det?

En dunk, nu något högre. Tätt följd av ytterligare en.

- Vad menar du? Minns du inte vad som hände innan du dog?

En högljudd dunk hördes nu.

- Jag förstår inte. Du säger att du minns, men när jag beskriver det så förnekar du? Du minns väl ditt liv här hos mig?

Två dunkar kom tätt inpå varandra och med ens kände Anna en kall kår längs ryggen, samtidigt som insikten kom till henne. Hon tvekade inför nästa fråga.

- Är du… Sven-Erik?

Det blev helt tyst i några sekunder. Sedan hördes en ljudlig dunk. Hon höll andan. Därefter kom en ljudlig dunk till. Hon började gråta.

- Vem är du då? Vem är du och vad gör du i mitt hus?! Du är inte välkommen här, jag trodde du var min make. Lämna genast mitt hus!

Hon skrek, sparkade och slog omkring sig, där det nyss tydligt legat någon. Hon slutade upp. Det var helt tyst. Hon kände sig omkring men kände inget mer än granris. Hon ställde sig upp, tog tag i granriset och gick till ytterdörren. Hon öppnade och kastade ut granriset.

- Ut, där du hör hemma!

Hon smällde igen dörren och låste den om sig. Hon stegade in i köket och tog bort dukningen från bordet och ställde in stolen igen. Hon återställde allt till ett hem som var odukat, oordnat, oinbjudande. Här skulle inga andra andar komma och sko sig. Hon hade precis diskat av tallriken när hon avbröts av flera höga dunkande ljud. Det kom från ytterdörren. Någon bankade med tunga slag på ytterdörren.

- Ge dig i väg! Skrek hon mot dörren

Det blev tyst i en sekund. Sedan kom två höga dunsar.

- Vi leker inte den leken längre, lämna nu detta hus och denna gård för gott. Du har skott dig på min gästfrihet och för det ska du brinna i helvetet.

Hon såg med fasa hur någon försökte öppna ytterdörren. Hon hade väl låst den? Jo, det var hon säker på. Och hon såg hur försöken snart upphörde. Hon såg ut genom fönstret mot gården. Det var fortfarande kolsvart utomhus men hon kunde inte se minsta tecken på rörelse. Gården var lika tyst och öde som den varit under natten.

Kanske hade hennes uppmanande fungerat, kanske hade den ande som tagit hennes makes plats förstått att den inte var välkommen trots allt, och dragit vidare i julaftonsnatten. Med ens spred sig en tystnad som var nästan öronbedövande. Det var som att all energi i luften blev elektriskt laddad och plötsligt drog en vindpust genom huset. Det levande ljus som lyste upp rummet slocknade och det blev med ens kolmörkt. Hon höll andan medan hon kände en närvaro som fyllde upp hela rummet, en närvaro som inte gick att sätta fingret på. Med ens sken gårdsplanen upp i ett bländande ljus. Anna torkade en tår och tänkte att hon är räddad, kanske var det någon granne som hört de höga ljuden och kommit för att se vad som står på, kanske hade Brita på åsen anat oråd och vänt åter. Hon kämpade för att öppna ytterdörren och när hon fått upp låset så stegade hon ut i den kalla snön. Framför henne slog höga lågor upp. Det var granriset som hon hade slängt ut som nu fattat eld. Hon förstod inte hur. Det var mitt i vintern och minusgrader ute, gårdsplanen var täckt av snö och det fanns inget i närheten som kunde ha satt eld på det. I sin iver försökte hon kasta snö på elden men lågorna var för höga och trots att området som brann inte var så stort så gjorde hennes försök ingen större skillnad. Hon vände sig om för att springa in och hämta ett spann inne i huset men stannade tvärt när hon såg att ingången var blockerad. Mitt i dörren stod gestalten av en man. Mannen var längre än Sven-Erik och mer bredaxlad. I lågornas sken kunde hon se delar av mannen lysas upp och hon kunde se att hans ansikte mer eller mindre var borta. Han hade stora brännskador över ansiktet och ögonen var rödsprängda. Mannen saknade nästan allt hår och hans kläder var sönderbrända och på flera ställen fastbrända i kroppen. Hon stapplade bakåt av ren fasa. 

- Vem är du och vad vill du? Skrek hon.

Mannen sa ingenting utan stod bara och såg på elden som rasade bakom hennes rygg. Efter vad som kändes som en evighet så vände mannen plötsligt om och gick in i huset igen. Anna tvekade först men bestämde sig för att rusa mot dörren. Hon hade bara hunnit halvvägs innan den tunga ytterdörren smällde igen med en otrolig kraft. Hon skrek och bankade på den. Hon kände först nu hur hennes kropp började stelna av kölden. Hon hade gått ut i bara nattlinnet och utan ordentliga skor eller ytterkläder. Hon såg genom fönstret hur en skugga rörde sig där inne. Som att den betraktade henne. Hon tog några steg tillbaka och såg hur skuggan rörde sig fram och tillbaka inne i huset. Hon grät och föll på knä. Hennes kalla skakande händer knäpptes i en bön. 

- Gode Gud. Förlåt mig för att jag bjöd in denna osaliga ande till vår värld. Snälla, hjälp mig att visa honom vägen tillbaka och ge mig tillbaka mitt hus och liv. 

Hon såg upp mot huset. Den svarta gestalten betraktade henne genom fönstret.

- Amen.

Samtidigt som hon avslutade sin bön så gled dörren till huset upp igen. Mannen i fönstret var borta. Allt var tyst förutom elden på gårdsplanen som nu hade avtagit i kraft. Anna andades ut. Guds kraft hade förvisat anden från hennes hem. Hon hämtade ett spann och fyllde det med vatten. Efter två vändor med vatten och rikligt med snö över granriset så avtog elden. Klockan var nu närmare tre på juldagens morgon och lugnet låg åter över den lilla gården. Anna stod en stund och såg till att lågorna avtog när det började spraka och knastra olycksbådande igen. Det tog några sekunder innan hon insåg att ljudet inte kom från högen med ris, utan från stugan. Hon vände sig om och såg sig om. Hon stod nu så att hon kunde se rakt in i köket. Den stol hon tidigare skjutit in stod nu utskjuten mitt i rummet. På stolen satt den mörka mannen. Han brann. Hela hans kropp stod i lågor. Mannen skrek fast utan att det kom ett ljud från hans mun. Han vred sig i ofattbara plågor. Plötsligt ställde han sig upp och slängde sig på golvet, han rullade runt medan lågorna steg allt högre. Bordsduken fattade eld, gardinerna fattade eld och det tog inte mer än någon minut innan elden hade spridit sig över hela stugan. Anna försökte röra sig men hon var som fastfrusen, hon kunde inte ens titta bort medan mannen där inne plågades till döds i hennes nu brinnande hus. Inte heller kunde hon göra något när mannen kom upp på fötter och sprang rakt mot henne. Med en enorm kraft sprang han rakt in i henne och löstes i samma sekund upp i vinden, som om han aldrig hade funnits. Annas kläder stod nu i lågor och hon återfick förmågan att röra på sig. Hon kände hur lågorna svedde hennes skinn och hon skrek av smärta, hon sprang bort från det nu övertända huset och slängde sig i snön. Hennes kropp utstod en smärta som hon aldrig hade känt innan. Hon lyckades släcka det värsta av elden men hennes kropp sved och smärtade överallt. Hon var desorienterad och omtöcknad när hon stapplade upp och gick bort från huset, bort från gården, bort från mannen. Hon ville bara därifrån. Hon sprang så mycket hon orkade tills hon inte själv visste hur långt hon hade kommit eller åt vilket håll. Hon bestämde sig för att inte se sig om, hon skulle bara komma bort. Efter vad som kändes som en evighet stannade hon upp och lyssnade. Det var tyst runt omkring henne, och totalt mörker. Hon vände sig om och kunde på ett långt avstånd urskilja ett flammande ljus. Det brann ännu i huset. Hon grät i vinternatten. Hennes kropp var sönderbränd och sönderfrusen på samma gång. Smärtan hade bedövat hennes armar och ben och hon kände sig nästan inte längre levande. Hon föll på knä igen och bad, gråtandes, ännu en bön.

- Gode Gud, förlåt mig för denna synd. Förlåt mig. Allt jag ville var att få min Sven-Erik tillbaka, en sista gång. Jag ville bara att vi skulle vara tillsammans igen.

En svag knackning hördes plötsligt. Anna höll andan och lyssnade.

- Sven-Erik?

En knackning. Den var dov. Hon såg sig omkring. Var kom den ifrån? Från skogen?

- Sven-Erik, är det verkligen du denna gång?

En knackning. Hon insåg att den inte kom från någonstans runtomkring henne. Den kom underifrån. Hon såg ner och började borsta bort snön. Is. Det var is under. Hon hade utan att märka det sprungit ut på Stibbetorpasjön. Hon borstade undan lite till och möttes av ett par ögon. Sven-Eriks ögon. Han låg under isen och tittade upp på henne.

- Min älskade, det är verkligen du.

Han blinkade och log mot henne. Hon log tillbaka och mer hann hon inte säga eller göra innan isen under henne brast och hennes kropp förlamades av kylan.

När fjärdingsman Ossian Persson skrev en anteckning den 29:e december 1876 så skrev han följande:

”Den 26:e december 1876 inkom vittnesmål om att Anna Oskarsson var försvunnen från sin bostad. Det var en av sockenborna, Brita Andreasson, känd som Brita på åsen, som kommit till hennes hem för att titta till henne, och då fann bostaden tom. Undertecknad, Fjärdingsman Ossian Persson, besökte samma dag bostaden för att undersöka försvinnandet. Bostaden stod tom och det fanns inte några som helst tecken på inbrott eller kamp på platsen. I köket stod en stol utdragen mitt på golvet. I övrigt var bostaden som orörd. På gårdsplanen fann man under snön en hög med granris. Efter lunchtid tillkallades socknens frivilliga som påbörjade ett eftersökande. Kronolänsman Anders Liv tillkallades och anslöt under eftermiddagen. Eftersökningen gav inget resultat. Under förmiddagen den 27:e december hittades ett större hål i isen på Stibbetorpasjön och efter draggande under dagen hittades till slut Anna Oskarssons kropp på botten, på exakt samma plats där hennes make Sven-Erik Oskarsson, hittades nästan på dagen två veckor tidigare. Det märkliga är att Annas kropp var brännskadad. Kläderna hade bränt in i huden och en stor del av huden i ansikte och på delar av kroppen var sönderbränd. Hur brännskadorna uppstått har inte kunnat utrönas, då inga tecken på eld funnits varken i bostaden eller i området runt sjön. Dödsorsak anses vara drunkning och vidare obduktion kommer inte att genomföras. Gravsättning ska ske i familjegrav på Hälleberga kyrkogård, tillsammans med maken Sven-Erik Oskarsson - jag är säker på att de hade velat vara tillsammans igen.”