Strandspöket (Skräcknovell)

Strandspöket skrevs 2020 och har även lästs upp i "Creepypodden i P3", i avsnitt 79 "Då och nu" 2020. Den skrevs under pseudonymen Jack Williams.

Lyssna på Robins egen uppläsning av historien

Lyssna på Jack Werners uppläsning av historien från P3:s Creepypodden

Läs Strandspöket här

STRANDSPÖKET
Jack W 2020

Den här historien utspelar sig någonstans i början på 2000-talet, jag är ganska säker på att det var sommaren 2002. Jag var runt tio år gammal och precis som vanligt spenderades sommaren hos mormor och morfar i Småland. Just den här dagen hade vi dock tagit bron över till Öland för att hälsa på min mormors syster. Hon hade en stuga på norra Öland, strax utanför Löttorp. Det var en varm sommardag och jag och min storebror lekte med min mormors systers äldsta barnbarn, vi kan kalla honom Johan. Han var ett par år äldre än både mig och min bror och vi såg upp till honom. Han kände dessutom till den här delen av ön både utan och innan. Vi hade varit där ett par gånger tidigare och sovit över och han brukade alltid berätta spökhistorier innan vi skulle sova. Jag var visserligen alltid lite skrämd men ändå ganska skeptisk till hans historier. Det vill säga... tills den där sommarkvällen. Min mormors syster bodde i Sandby strax utanför Löttorp och därifrån var det inte långt till kusten. Det började äntligen skymma framåt kvällen efter en lång och varm dag och Johan tyckte vi skulle åka ner till stranden och grilla ett par korvar. De vuxna tyckte nog det var en bra idé, ett par timmar utan oss barn skulle nog vara tacksamt. Mormor skjutsade in oss till Löttorp där vi köpte ett paket korv och ett paket bröd och sedan åkte vi tillbaka till huset, vi packade våra cyklar med maten och cyklade ner till en plats som Johan brukade grilla på. Det hette Dödevi, passande nog. Solen sänkte sig över havet och den kalla brisen från havet var det skönaste vi känt på länge. Stranden var tom, det var inte så mycket turister här. Mitt på stranden stod en stor betongklump, fyrkantig med en trappa upp, som en avsats. Jag frågade vad det var och Johan svarade att det nog stått en gammal fyr där för länge sedan men nu var bara grunden kvar. En bit bort stod en övergiven trästuga. Jag mindes att kalla kårar kröp längs ryggen när jag såg den, den var som hämtad ur en skräckfilm. ”Äh, det är ingen fara” försäkrade Johan och visade att stugan var tom. Den hade nog också stått övergiven i många många år. Hela platsen kändes övergiven och lite kuslig men jag hade sällskap av både min storebror och Johan så det gjorde inte så mycket.

Vi gjorde upp en eld, Johan hade gjort det säkert hundratals gånger förut. För mig som kom från storstaden så var det helt fascinerande hur mycket han kunde om naturen och friluftsliv. Vi grillade ett par korvar och satt och njöt av sommarkvällen. Solen hade nästan gått ner och jag tog fram en halv påse marshmallows som jag hade tagit med från huset. Det var då det första hände. Ja, jag säger det första för det var bara en rad av konstiga saker som hände den kvällen. Vi hörde ett ljud. Ett ljud som om en dörr slogs igen, ganska kraftigt. Vi tittade instinktivt bort mot den där trästugan, men inget syntes till. Dörren var stängd precis som vi hade lämnat den. ”Det finns en del djur häromkring” sa Johan och viftade bort det hela. Det gick en liten stund och vi grillade våra marshmallows. Jag kunde inte riktigt släppa tanken på vad det var vi hade hört. Och jag hann inte heller släppa tanken innan vi hörde det igen, den här gången ännu tydligare. Nu flög även Johan upp och gick bort mot stugan. ”Hallå?!” skrek han. Han såg sig omkring. ”Äh, det är bara någon som jävlas med oss. Eller något rådjur som springer runt”. Han vände sig och gick tillbaka mot oss när en knackning hördes. Inte en duns, inte en smäll. En knackning. Än idag är jag och min bror oense om hur många knackningar vi hörde men det var i alla fall tre eller fyra tydliga, hårda slag. På dörren till stugan. Johan såg sig omkring. ”Det är någon där inne”. Han gick med tuffa steg mot dörren och öppnade den. Vi såg honom gå in i stugan. Han var nog bara där inne några sekunder men det kändes som en hel evighet. ”Johan?” skrek min bror. Han kom ut igen. ”Äh, det är ingen där. Måste vara vinden som spökar” han skrattade till men det syntes på honom att även han var lite orolig.

Efter det här var det svårt att riktigt njuta av kvällen så vi började packa ihop våra saker. Det var nu det andra hände. Ljuden kanske kunde förklaras bort med vinden eller ett rådjur men det som hände härnäst var svårare att bortförklara. ”Var är väskan?” frågade Johan. Vi såg oss omkring. Väskan vi hade haft med oss att packa korv och marshmallows och dricka i var spårlöst försvunnen. ”Har ni rört väskan?” frågade han. Vi skakade på huvudet, båda två. Vi hade ju suttit här hela tiden och betraktat Johan när han undersökte stugan. ”Okej, vi får sprida ut oss och leta, den måste ha blåst iväg eller något” sa Johan och gick upp mot stugan igen. Min bror reste sig och gick ner mot havet för att se så att den inte blåst ut mot vattnet. Jag satt kvar och reste mig sakta. Jag såg mig omkring lite och tänkte på den stora fyrgrunden. Jag gick dit och gick sakta runt den. Mitt hjärta rusade nästan. Så här i efterhand kanske det känns fånigt men jag kände verkligen en obehaglig känsla. Jag gick runt till andra sidan men såg ingenting. Jag började andas ut men det var då jag såg väskan. Uppe på fyrgrunden, precis ovanför översta trappsteget stod den upprätt, som att någon bara hade ställt den där. Det är väldigt svårt för ett djur eller vinden att ställa den ovanför en trappa. Jag ropade på de andra och min bror kom rusande. ”Varför har du ställt den där uppe?” frågade han och puttade mig åt sidan. Han sprang upp och slet till sig den och kollade i den. Vi gick tillbaka och packade ihop det sista. Det märktes att han ville därifrån och jag sa inget. När vi hade packat ihop insåg vi att vi inte hade hört något från Johan på säkert fem minuter.

Det här var inledningen på den tredje saken som hände. Den som gjorde att jag aldrig mer kommer vara skeptisk till spökhistorier. Vi insåg att vi var tvungna att gå upp till stugan, dit Johan hade gått. Vi kunde ju inte lämna utan honom dessutom visste ingen av oss hur vi bäst släckte elden. Vi gick så tyst vi kunde upp mot stugan. Vi gick sakta runt den. Vi såg in genom fönstren men det var kolsvart där inne. Min bror tog mig plötsligt i handen. Det här kanske inte är så konstigt i en sådan här situation men vi var inte den typen av bröder som annars kramas, håller hand eller rör vid varandra så jag visste att han måste varit ordentligt rädd. Vi ställde oss framför dörren som var nästan helt stängd. Vi puttade upp den, den gled sakta upp och ett mörker kom emot oss. Solen hade gått ner vid det här laget så det kom inte in något ljus genom fönstret som vette mot havet. Det var kolsvart. Men stugan var inte så stor så vi kunde ändå urskilja det tomma rummet. Vi stod kvar med bultande hjärtan. Vi hörde plötsligt ett ljud. Ett fräsande ljud. Vi stod helt stilla. Det hade kommit bakifrån, nerifrån stranden. Vi insåg att det var någon som hade hällt vatten på elden och att vi måste ha gått om Johan. Min bror släppte min hand och vi pustade ut. Vi gick ner mot stranden men såg inte till någon. Det rök från den slocknade elden. Det var då jag såg min bror stelna till av skräck. Hans ansikte blev kritvitt och hans ögon blev dubbelt så stora, jag följde hans blick upp mot toppen av den gamla fyrgrunden och där uppe stod någon. Det var inte Johan. Det var inte ens en människa, åtminstone inte längre. Det var något som såg ut som en kvinna i vuxen ålder, klädd i enbart en tunn klänning, den blåste som om den kände av vinden. Hon hade långt men slitet hår som hängde ner och hon stod och såg ut över havet. Men hon var alldeles vit, nästan genomskinlig. Jag sa ingenting och jag vet inte riktigt om jag förstod. Allt jag kunde göra var att se på min bror och viska att vi måste gå. Han rörde sig inte. Jag vände mig om mot kvinnan bara för att nu möta hennes blick. Hon hade vänt sig emot oss. Jag kanske inte borde kalla det blick för där ögonen borde vara var bara två svarta hålor och hennes käke hängde rakt ner som om den hade gått av. Det såg ut som att hon skrek av smärta men det kom inget ljud. Min bror fick äntligen fart i sina ben och han tog tag i mig och vi sprang så långt vi bara kunde åt andra hållet. Vi vände av upp mot där vi visste att vägen låg och så fort vi hade orienterat oss sprang vi tills vi såg hus, ljus, bilar. Först efter säkert en kilometer stannade vi ner och halvjoggade tillbaka hem till de vuxna.

Tusen tankar for genom huvudet. Vad var det vi hade sett? Vad hände med Johan? Och maten vi lämnade? Cyklarna? Men inget av det där spelade någon roll. Vi ville bara hem i säkerhet. När vi kom hem så hade de vuxna samlats i köket. De stod runt en stol. På stolen satt Johan. ”Vad har hänt, Johan vägrar prata!” skrek mormor rakt åt oss. Vi visste inte vad vi skulle svara. Johan satt på stolen, skitig och blodig. Han öppnade handduken de hade virat runt honom och över hela hans bröst fanns fyra raka blodiga rivmärken.

Johan har inte varit densamma sedan dess. Vi träffas ibland men han har sedan dess aldrig varit på den sidan av Öland, aldrig dragit några spökhistorier och han är aldrig samma glada och spontana Johan som han en gång var. Min bror och jag pratade inte om händelsen på många år och även nu när vi har försökt prata med Johan om det så får vi inga svar. Än idag vet vi inte om det var den vita damen som hade rivit Johan, vem hon var eller om något ännu värre dolde sig i det övergivna huset.