Strandspöket (Skräcknovell)

Strandspöket skrevs 2020 och har även lästs upp i "Creepypodden i P3", i avsnitt 79 "Då och nu" 2020. Den skrevs under pseudonymen Jack Williams.

Lyssna på Robins egen uppläsning av historien

Lyssna på Jack Werners uppläsning av historien från P3:s Creepypodden

Läs Strandspöket här

STRANDSPÖKET
Jack W 2020

Den här historien utspelar sig någonstans i början på 2000-talet, jag är ganska säker på att det var sommaren 2002. Jag var runt tio år gammal och precis som vanligt spenderades sommaren hos mormor och morfar i Småland. Just den här dagen hade vi dock tagit bron över till Öland för att hälsa på min mormors syster. Hon hade en stuga på norra Öland, strax utanför Löttorp. Det var en varm sommardag och jag och min storebror lekte med min mormors systers äldsta barnbarn, vi kan kalla honom Johan. Han var ett par år äldre än både mig och min bror och vi såg upp till honom. Han kände dessutom till den här delen av ön både utan och innan. Vi hade varit där ett par gånger tidigare och sovit över och han brukade alltid berätta spökhistorier innan vi skulle sova. Jag var visserligen alltid lite skrämd men ändå ganska skeptisk till hans historier. Det vill säga... tills den där sommarkvällen. Min mormors syster bodde i Sandby strax utanför Löttorp och därifrån var det inte långt till kusten. Det började äntligen skymma framåt kvällen efter en lång och varm dag och Johan tyckte vi skulle åka ner till stranden och grilla ett par korvar. De vuxna tyckte nog det var en bra idé, ett par timmar utan oss barn skulle nog vara tacksamt. Mormor skjutsade in oss till Löttorp där vi köpte ett paket korv och ett paket bröd och sedan åkte vi tillbaka till huset, vi packade våra cyklar med maten och cyklade ner till en plats som Johan brukade grilla på. Det hette Dödevi, passande nog. Solen sänkte sig över havet och den kalla brisen från havet var det skönaste vi känt på länge. Stranden var tom, det var inte så mycket turister här. Mitt på stranden stod en stor betongklump, fyrkantig med en trappa upp, som en avsats. Jag frågade vad det var och Johan svarade att det nog stått en gammal fyr där för länge sedan men nu var bara grunden kvar. En bit bort stod en övergiven trästuga. Jag mindes att kalla kårar kröp längs ryggen när jag såg den, den var som hämtad ur en skräckfilm. ”Äh, det är ingen fara” försäkrade Johan och visade att stugan var tom. Den hade nog också stått övergiven i många många år. Hela platsen kändes övergiven och lite kuslig men jag hade sällskap av både min storebror och Johan så det gjorde inte så mycket.

Vi gjorde upp en eld, Johan hade gjort det säkert hundratals gånger förut. För mig som kom från storstaden så var det helt fascinerande hur mycket han kunde om naturen och friluftsliv. Vi grillade ett par korvar och satt och njöt av sommarkvällen. Solen hade nästan gått ner och jag tog fram en halv påse marshmallows som jag hade tagit med från huset. Det var då det första hände. Ja, jag säger det första för det var bara en rad av konstiga saker som hände den kvällen. Vi hörde ett ljud. Ett ljud som om en dörr slogs igen, ganska kraftigt. Vi tittade instinktivt bort mot den där trästugan, men inget syntes till. Dörren var stängd precis som vi hade lämnat den. ”Det finns en del djur häromkring” sa Johan och viftade bort det hela. Det gick en liten stund och vi grillade våra marshmallows. Jag kunde inte riktigt släppa tanken på vad det var vi hade hört. Och jag hann inte heller släppa tanken innan vi hörde det igen, den här gången ännu tydligare. Nu flög även Johan upp och gick bort mot stugan. ”Hallå?!” skrek han. Han såg sig omkring. ”Äh, det är bara någon som jävlas med oss. Eller något rådjur som springer runt”. Han vände sig och gick tillbaka mot oss när en knackning hördes. Inte en duns, inte en smäll. En knackning. Än idag är jag och min bror oense om hur många knackningar vi hörde men det var i alla fall tre eller fyra tydliga, hårda slag. På dörren till stugan. Johan såg sig omkring. ”Det är någon där inne”. Han gick med tuffa steg mot dörren och öppnade den. Vi såg honom gå in i stugan. Han var nog bara där inne några sekunder men det kändes som en hel evighet. ”Johan?” skrek min bror. Han kom ut igen. ”Äh, det är ingen där. Måste vara vinden som spökar” han skrattade till men det syntes på honom att även han var lite orolig.

Efter det här var det svårt att riktigt njuta av kvällen så vi började packa ihop våra saker. Det var nu det andra hände. Ljuden kanske kunde förklaras bort med vinden eller ett rådjur men det som hände härnäst var svårare att bortförklara. ”Var är väskan?” frågade Johan. Vi såg oss omkring. Väskan vi hade haft med oss att packa korv och marshmallows och dricka i var spårlöst försvunnen. ”Har ni rört väskan?” frågade han. Vi skakade på huvudet, båda två. Vi hade ju suttit här hela tiden och betraktat Johan när han undersökte stugan. ”Okej, vi får sprida ut oss och leta, den måste ha blåst iväg eller något” sa Johan och gick upp mot stugan igen. Min bror reste sig och gick ner mot havet för att se så att den inte blåst ut mot vattnet. Jag satt kvar och reste mig sakta. Jag såg mig omkring lite och tänkte på den stora fyrgrunden. Jag gick dit och gick sakta runt den. Mitt hjärta rusade nästan. Så här i efterhand kanske det känns fånigt men jag kände verkligen en obehaglig känsla. Jag gick runt till andra sidan men såg ingenting. Jag började andas ut men det var då jag såg väskan. Uppe på fyrgrunden, precis ovanför översta trappsteget stod den upprätt, som att någon bara hade ställt den där. Det är väldigt svårt för ett djur eller vinden att ställa den ovanför en trappa. Jag ropade på de andra och min bror kom rusande. ”Varför har du ställt den där uppe?” frågade han och puttade mig åt sidan. Han sprang upp och slet till sig den och kollade i den. Vi gick tillbaka och packade ihop det sista. Det märktes att han ville därifrån och jag sa inget. När vi hade packat ihop insåg vi att vi inte hade hört något från Johan på säkert fem minuter.

Det här var inledningen på den tredje saken som hände. Den som gjorde att jag aldrig mer kommer vara skeptisk till spökhistorier. Vi insåg att vi var tvungna att gå upp till stugan, dit Johan hade gått. Vi kunde ju inte lämna utan honom dessutom visste ingen av oss hur vi bäst släckte elden. Vi gick så tyst vi kunde upp mot stugan. Vi gick sakta runt den. Vi såg in genom fönstren men det var kolsvart där inne. Min bror tog mig plötsligt i handen. Det här kanske inte är så konstigt i en sådan här situation men vi var inte den typen av bröder som annars kramas, håller hand eller rör vid varandra så jag visste att han måste varit ordentligt rädd. Vi ställde oss framför dörren som var nästan helt stängd. Vi puttade upp den, den gled sakta upp och ett mörker kom emot oss. Solen hade gått ner vid det här laget så det kom inte in något ljus genom fönstret som vette mot havet. Det var kolsvart. Men stugan var inte så stor så vi kunde ändå urskilja det tomma rummet. Vi stod kvar med bultande hjärtan. Vi hörde plötsligt ett ljud. Ett fräsande ljud. Vi stod helt stilla. Det hade kommit bakifrån, nerifrån stranden. Vi insåg att det var någon som hade hällt vatten på elden och att vi måste ha gått om Johan. Min bror släppte min hand och vi pustade ut. Vi gick ner mot stranden men såg inte till någon. Det rök från den slocknade elden. Det var då jag såg min bror stelna till av skräck. Hans ansikte blev kritvitt och hans ögon blev dubbelt så stora, jag följde hans blick upp mot toppen av den gamla fyrgrunden och där uppe stod någon. Det var inte Johan. Det var inte ens en människa, åtminstone inte längre. Det var något som såg ut som en kvinna i vuxen ålder, klädd i enbart en tunn klänning, den blåste som om den kände av vinden. Hon hade långt men slitet hår som hängde ner och hon stod och såg ut över havet. Men hon var alldeles vit, nästan genomskinlig. Jag sa ingenting och jag vet inte riktigt om jag förstod. Allt jag kunde göra var att se på min bror och viska att vi måste gå. Han rörde sig inte. Jag vände mig om mot kvinnan bara för att nu möta hennes blick. Hon hade vänt sig emot oss. Jag kanske inte borde kalla det blick för där ögonen borde vara var bara två svarta hålor och hennes käke hängde rakt ner som om den hade gått av. Det såg ut som att hon skrek av smärta men det kom inget ljud. Min bror fick äntligen fart i sina ben och han tog tag i mig och vi sprang så långt vi bara kunde åt andra hållet. Vi vände av upp mot där vi visste att vägen låg och så fort vi hade orienterat oss sprang vi tills vi såg hus, ljus, bilar. Först efter säkert en kilometer stannade vi ner och halvjoggade tillbaka hem till de vuxna.

Tusen tankar for genom huvudet. Vad var det vi hade sett? Vad hände med Johan? Och maten vi lämnade? Cyklarna? Men inget av det där spelade någon roll. Vi ville bara hem i säkerhet. När vi kom hem så hade de vuxna samlats i köket. De stod runt en stol. På stolen satt Johan. ”Vad har hänt, Johan vägrar prata!” skrek mormor rakt åt oss. Vi visste inte vad vi skulle svara. Johan satt på stolen, skitig och blodig. Han öppnade handduken de hade virat runt honom och över hela hans bröst fanns fyra raka blodiga rivmärken.

Johan har inte varit densamma sedan dess. Vi träffas ibland men han har sedan dess aldrig varit på den sidan av Öland, aldrig dragit några spökhistorier och han är aldrig samma glada och spontana Johan som han en gång var. Min bror och jag pratade inte om händelsen på många år och även nu när vi har försökt prata med Johan om det så får vi inga svar. Än idag vet vi inte om det var den vita damen som hade rivit Johan, vem hon var eller om något ännu värre dolde sig i det övergivna huset.

English version below

THE WOMAN ON THE BEACH

This happened somewhere in the early 2000, I’m pretty sure it was summer 2002. I was around ten years old and as usual we spent the summer at my grandparents in southeastern Sweden. They lived next to a big island and on this day we drove across the bridge to visit my grandmothers sister on the northern part of the island where she had a summer house. It was warm summer day and me and my big brother played with my grandmothers sisters oldest grandchild, let’s call him John. He was a couple of years older than both me and my brother and we booth looked up to him. Besides, he knew this part of the island like his own pocket. We’d been there a few times before and slept over and he always used to tell us scary stories before we went to bed. I’ll admit I was a little bit scared sometimes but mostly scepitcal to his stories. Well, I was unti that summer night.

My grandmothers sister lived in a little village outside of a town, and it wasn’t far to the coast.
When the sun finally start to set after a long and warm day, John came up with the idea that we should go down to the beach and barbecue some sausages. The grown ups probably thought it was a good idea, a couple of hours without us kids probably sounded perfect. My grandmother drove us to the town where we bought hot dogs and buns and then we went back to the house to pack our bicycles. We went to this place down the beach that John often used to go to to barbecue. The sun was setting over the ocean and the cold breeze was the best thing we felt in a while. The beach was empty, this was a place that most tourists didn’t know about. 

In the centre of the beach, there was a huge monument of concrete, a big square with stairs leading up to it. I asked what it was and John said that it probably used to be a lighthouse there a long time ago, but now it was just the foundation left. On the other side was an abandoned little wooden cottage. I remember I got some chills when I saw it, it looked like it was taken straight from a horror movie. Oh don’t worry, said john and showed us that it was completely empty. It had probably been abandoned for many years, as well. The whole place had an abandoned feeling over it that was a bit eerie, but I was there with my big brother and John so it was still okay.

We made a fire on the beach. John had probably done that hundreds of times before. I was a city kid and I always found it fascinating how much he knew about nature and the outdoor life. We grilled some sausages and enjoyed the summer evening. The sun had almost set completely and I took out half a bag of marshmallows that I brought from the house. That’s when the first thing happened. I say the first thing because it was just one of a couple of weird things that happened that night. We heard a sound. The sound of a door slammed shut, pretty hard. We instinctively looked at the old abandoned cabin, but we saw nothing. The door was closed, just as we left it.

There’s lots of animals around here, said John and dismissed it all. We sat there for a while and grilled our marshmallows but I couldn’t really let go of the thought of what we heard. I didn’t even have time ot let go of it until we heard it again. This time much clearer. John stood up this time and walked to the cabin. He yelled “Hello?!” and looked around. “Someone is probably messing with us”, he said. “or it’s a deer or something running around.” He turned around, to get back to us, when we heard someone knocking. Not a bang, not a thud. Knocks. Still today my brother and I disagree on how many knocks we heard but it was at least three or four clear, hard knocks. On the door to the cabin.
John turned around. “Someone’s in there” he yelled and walked up to the door to open it. We saw him enter the cabin and he was probably just inside a couple of seconds, but it felt like an eternity. He came out again. “It’s empty, it was probably just the wind” he said calmly but we could see that even John was a bit shaken.

After this, we had a hard time enjoying the rest of the evening so we started to pack our things. This is when the second thing happened. The sound could maybe have been explained, with the wind or a deer, but what happened next was harder to find an explanation to. “Where’s the bag” said John. We looked around us. The bag we brought with us to pack sausages and marshmallows and drinks was gone. “Did you guys touch the bag?” he asked and we both shook our heads. We’ve been sitting here all the time, watching John examine the cabin. “Okay, let’s spread out and look, it must have blown away or something” said John and went towards the cabin again. My brother stood up and walked down to the ocean to see if it had blown out in the water. I stood up slowly and looked around. I saw the big old light house foundation and went towards it. I slowly looked around and it might sound ridiculous but I really had this eerie feeling. I walked around to the other side but I didn’t see anything. I started to relax but that’s when I saw it. Up on the lighthouse foundation, just above the top step of the staircase. Standing up, like someone very deliberately put it there. It’s very hard for an animal or the wind to put it like on top of a staircase. I yelled for the others and my brother came running. “Why did you put it up there?” he said and went up to get it. We went back and packed our stuff. I could tell he wanted to leave and I didn’t say anything. When we were all packed up we realised that we hadn’t heard from John for about five minutes.

This was the beginning of the third thing that happened that night. The one that made sure I would never be sceptical to scary stories again. We realised we had to walk up to the cabin, where we last saw John. We couldn’t leave without him and besides none of us knew how to put out the fire. We walked as quietly as we could towards the cabin. We slowly walked around it and looked in through the windows but it was pitch black in there. My brother suddenly took my hand. Maybe that isn’t a weird thing in a situation like this, but we weren’t the type of brothers that usually hug, hold hands or touch each other so I knew he must have been really scared.

We stood in front of the door that was almost entirely shut. We pushed it and it slowly opened. An intense darkness came towards us. The sun had gone down by now so there was no lights coming in from the windows towards the ocean. It was all just pitch black. But the cabin was small enough for us too see the empty room inside. We stood that with beating hearts when we suddenly heard a sound. A hissing sound. We stood completely silent. It came from behind, from the beach. We realised it was the sound of someone putting water on the fire, and that we must have passed John somehow. My brother let go of my hand and we we went down to the beach. No one was there. Smoke came from the now extinct fire. That’s when I saw my brother freeze. His face was suddenly white and his eyes twice as big as usual. I followed his gaze up to the top of the old lighthouse foundation, and there was someone standing on top of it. It wasn’t John. It wasn’t even a human being, at least not anymore. It was something that looked like a grown woman, with nothing but a sheer dress on, and it blew in the wind. She had long, torn hair that hanged down while she stood there gazing towards the ocean. She was entirely white, almost see through. I said nothing and I’m not sure I understood what we saw. Everything I could do was to look at my brother and whisper that we had to leave. He did not move. I turned towards the woman again just to look her right in the face. She had turned towards us. I would say I looked her right in the eyes, if there was any. Where the eyes should be, there was just two black holes and her jaw hanged down from her face like it was broken. It looked like she screamed from the top of her lungs from pain but there was no sound. My brother finally got moving and he grabbed my hand and we ran as far as we could the other way. We turned up to where we knew the road was and as soon as we figured out where we were, we ran until we started seeing houses, lights, cars. We ran for probably ten minutes before we slowed down and walked the rest of the way home.

A thousand thoughts went throug my head. What was it that we saw? What happened to John? To the food we left? The bikes? But none of that mattered, we just wanted to get hom safe. When we walked through the front door we saw all the adults gathered in the kitchen. They all stood around a chair. On the chair was John. “What happened? John won’t say anything?” our grandmother shouted at us. We didn’t know what to answer. John sat on that chair, dirty and bloody. He opened the towel he was wrapped up in and on his chest was four large bloody tear marks.

John hasn’t been the same since. We meet sometimes but he has never, since that day, been on that part of the island, never told any ghost stories and he’s never the same happy, spontaneous John, that he once was. My brother and I didn’t talk about that night for many years and now that we’ve tried to talk with John about it we won’t get any answers. Until this day we don’t know if it was the lady in white that hurt John, who she was or if something worse was hiding in the abandoned cottage.